en blivande moshjärna
Jag är stolt just nu. Även att jag vet att jag inte kommer vara det särskilt länge. Men att skriva ner det kanske hjälper som en påminnelse senare.
Det konstiga är att jag inte bryr mig, jag gör verkligen inte det, jag lovar på hedersord. Men nu är det ju så att jag känner mig själv och jag vet hur min hjärna reagerar. Det är en hjärna som ska vrida och vända, ut och in, hit och dit. Det är liksom det som gör mig orolig. Jag vill inte ha den där hysteriska hjärnan som analyserar minsta lilla. Just nu bryr jag mig inte men jag vet att framåt kvällen kommer min hjärna gå på högvarv. Speciellt eftersom jag inte har något annat att sysselsätta mig med idag. Åh jag vill inte vara med om det.
Just nu håller den sig lugn och jag är så stolt. Om jag bara kan övertala mig själv att jag inte bryr mig ska det gå bra och jag hoppas att träningen idag hjälper mig att inse det. Att röra på fläsket hjälper mot mkt.
